Trots + dagis ll Tankar..

Jag läser många bloggar där mammor och pappor har stora problem med barnens trots. Och ja vi är inte ensamma. Det finns nog många som känner sig ensamma i just den här situtionen. Jag vet att jag har gjort det flera gånger iaf.

På ett sätt tycker jag att det är bra att han säger i från och har en egen stark vilja. Men i bland kan det bli för mycket. Och det tär på både mig och Alexander. Men det har blivit betydligt bättre. När han skolades in på dagis så blev han som ombytt. Han har nog aldrig varit så mammig i sitt liv. Inte ens som liten bebis ( och då var han mammig ). Det var en stor omställning för honom då han varit borta i från dagis under ett års tid. Och den enda som dög var jag. Rörde Kelly mig , bar jag Kelly, bytte blöja på henne, ja oavsett vad det var. Så var det fel. Jag fick inte ha någon som helst kontakt med henne. Och det där pågick under någon vecka. Och det blev otroligt intensivt. Och hur löser man det då? Med en sambo som jobbar på dagarna och kvällarna. Då är man ju tvungen att ta hand om lillasyster med. Så det var många krokodiltårar som föll just den veckan.

Jag tror även att det här med att Kelly kom till världen kom i kapp lite grann i samband med inskolningen. När Kelly kom var Alexander underbar i mot henne. Ingen svartsjuka och han var så hjälpsam och ville hjälpa till med allt kring Kelly. Blöjbyten, badningar etc, etc...

Här hemma har vi både en och två duster om dagen med lille herr Alexander. Han har en vilja utav stål. Och går någon emot honom så får hela kvarteret höra det.
En sak Alexander hade svårt med innan han började på dagis var att just dela med sig utav sina leksaker/saker när något annat barn var här. Han har fortfarande svårt för det. Men han blir bättre och bättre. Dock vet jag att han inte är ensam om vara så. Just med det att dela med sig utav sina saker. Och jag tror faktiskt att dagis har spelat en stor roll för honom där. Man måste dela med sig där. Där går det absolut inte att ha allt för sig själv.

Dagis är inte till för att uppfostra våra barn. Absolut inte. Men det har en stor och bra inverkan på hur barnen lever och är i samband med andra människor.

Ta bara det här med talet för Alexanders del. Han pratar inte mycket än. Han har dock börjat göra små meningar om saker han tycker om. Som tex: Den där bilen, Min bil, Mammas bil, Pappas bil etc. Det går sakta men säkert framåt. Och mycket av det har med dagis att göra. Enligt hans fröken på dagis så säger han fler meningar med när han är där. Det är dock ingenting vi fått höra hemma än. Men jag hoppas att vi får höra det.

I går när vi satt i bilen härmade han mig dock när jag frågade vad lillasyster heter. Då fick jag höra ett k-ljud. Och jag blev så glad för varje litet steg är ett framsteg. Oavsett hur stort eller litet det är.